onsdag 9 maj 2012

Om min komplicerade kärlek till klematis

Nu har klematis-säsongen startat, det har börjat blomma så smått och är fullt av knoppar överallt. En av försommarens höjdare helt klart!


Det här är min 'Albina Plena' som jag planterade i höstas. Den blommar så vackert och blommorna är som små ballerinor! Jag har misslyckats med den en gång tidigare men nu hoppas jag att det ska gå vägen. Granne på samma spaljé har en nyplanterad 'Georg' just börjat klättra. Den fick också en dålig start, ja, jag har inte haft någon större tur med mina klematis. På den här spaljén vill säga, där jag verkligen hade valt sorter och sambor med omsorg.

En bit därifrån däremot, i motsatta hörnet av trädgården, slängde jag ner en impulsköpt rea-klematis utan sortbeteckning. Och här, här frodas det minsann! Det blommar och det blommar, trots en ganska styvmoderlig behandling. Varför är det alltid så att det aldrig blir som man har tänkt sig?

Missförstå mig inte nu, för jag älskar verkligen dessa härliga växter med sitt slingrande och sina svävande blommor. Men de är faktiskt lite kinkiga, och sånt som är kinkigt brukar jag ha en tendens att tröttna på. Jag vill helst ha robusta och självständiga växter som klarar sig utan dalt.























Och klematis är allt rätt svårflirtade. Det är olika grupper med olika beskärningstider. Det ska vara grus i planteringsgropen, ingen sol på rothalsen och vindskyddat. Det ska gödslas och det ska pjåskas. Och så den fruktade vissnesjukan som ständigt hotar hela härligheten. Nej, det är nog helt enkelt egentligen inga växter för mig...

Men så slår förälskelsen till, och man är chanslös. Som den där oberäkneliga killen på högstadiet som man inte borde blivit kär i och ändå föll handlöst för efter ett enda hemligt ögonkast. Fyra olika klematis-plantor har jag trots allt skaffat och fler lär det säkert bli. För de är helt enkelt, i all sin knepighet, alldeles, alldeles underbara!

Kram från
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...