onsdag 26 september 2012

Funderingsbenägen

Det regnar och det regnar i Tages trädgård. Smattrar på taket och på rutorna, droppar från träden, rinner längs bladnerverna. Jag njuter av varje droppe, svältfödd på regnklar luft och doften av blöt jord efter en lång torr vår och sommar.

Desto mysigare blir det ju att vara inne. Läsa bok, tända ljus och vara lite melankolisk så där i största allmänhet. Och trött. Är det bara jag som blev så outsägligt trött när gråvädret kom? Gäspar på jobbet, somnar som en sten tidigt om kvällen. Medan mörkret tätnar där ute.

Solrosorna hänger med huvudet. Kanske känner de också en släng av melankoli så här års? Det är tid för förändring, men kanske är den inte alltid önskad. De får lov att acceptera att sommarens glansdagar är slut och att en ny tid börjar, om de vill eller inte. Snart börjar något nytt och annorlunda. För dem kanske att bli kvarterets snackis bland småfåglarna och en ny sorts uppmärksamhet. Inte oangenäm egentligen, bara inte som förr.

Ja, vem vet vad hösten för med sig? Något som slutar och något som börjar. Tid att tänka efter och förhoppningsvis tid att tänka några nya tankar. En sak är säker, det är bara förändringen som är konstant.

Doftfunkian har blommat över och doften har flytt sin kos. Nu tar höstens lukter över. Våta löv, rök från skorstenen, mogna äpplen och fuktiga kläder. Och än är det ett tag kvar till töslask, skrapa rutor och blixthalka. Tid att bara vara ett tag i väntan på nästa steg.

Alunroten 'Chocolate Ruffles' har prytt sin plats i pergolan sommaren lång och har så vackra blad. Ännu vackrare när de är så här klädsamt nerstänkta av årets första riktiga höstregn.


Närmaste granne är dahlian som är så här renskrubbat blank och skön efter regnet. Snart ska den åter bli en liten skrumpen knöl som sover i en låda. Då är det slut på det roliga för ett tag. Och så är det ju för det mesta, det går fram och det går tillbaks och ibland går det inte alls. Men förr eller senare blir det oftast bättre. Och ibland blir det rentav succé. Som när en liten knöl dammar av sig torvlagret, tar sig upp i ljuset framåt vårkanten och så småningom blir en så här vacker blomma. Trädgården är minsann full av förändringskonsulter!

Mest förändringsbenägen av dem alla: Häggmispeln. Nu skiftar den färg och snart sprakar det som eld längs gatan. Den står pall för årstidernas dramatiska växlingar, år efter år. Luddiga knoppar drar blickarna till sig på våren, därefter den skiraste blomning en intensiv vecka i maj, en kort paus när det bara är grönt och sen är det dags för den stora bärfesten som lockar varenda duva på en mils avstånd. Och sen, till sist, när vem som helst skulle gett upp för länge sen, de mest spektakulära höstfärgerna av dem alla. Pust, jag blir helt matt vid tanken...

























Fast egentligen gillar jag inte ordet förändringsbenägen, inte alls. Vad betyder det egentligen när det väl kommer till kritan? Finns det någon som går omkring och är förändringsbenägen vareviga dag? Eller är totalt förändringsobenägen? Jag tror inte det. Jag tror att de flesta av oss mår bäst av lite av både och. Trygghet och rutiner, men också något nytt att bita i emellanåt. Själv gillar jag utmaningar, har alltid gjort. Jag vill fortsätta att utvecklas och inte stagnera. Men mellan rycken behövs det tid för återhämtning och reflektion. Det behövs en höst, helt enkelt. Naturen har som vanligt funderat ut det där så bra. Och här är en som gjort en väldigt fin sång om det svåra och härliga med förändring. Vad säger ni, hur ser ni på detta?

Ja, det där var onsdagens funderingar från mig. Imorgon väntar en hektisk dag i en stor mässhall i Göteborg. Dags att sluta grubbla och börja sova. Godnatt godnatt!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...