torsdag 6 september 2012

Jag är en sån som hämtar kraft i ensamhet

Nu är kärleksörtens månad. Den blommar på och har sin bästa tid just nu när mörkret börjar falla tidigare om kvällarna. Mina 'Matrona' lyser så fint i skymningen där vid granen. Kärleksört... det måste varit någon som tyckte väldigt mycket om den som gav den sitt fina namn. Och vem kan stå emot en kärlek som denna? Inte jag i alla fall.  



Jag tar som vanligt ett varv i trädgården efter jobbet. Solen är fortfarande varm, och fötterna ännu bara. Humlorna surrar och elefantgräset rasslar. Och jag tänker på hur otroligt bra jag trivs med att bara gå omkring här. Hur enormt osugen jag är på att träffa andra människor just då och där i min lilla stund. Det är under min dagliga trädgårdsrunda som jag tänker det bästa tankarna, samlar kraft och mod och njuter av att få vara helt mig själv.

Hösthallonen tynger grenarna, och smaken fyller min mun. I tankarna återvänder jag till en jätteintressant artikelserie på SvD:s Idagsida som de senaste veckorna tagit upp det här med att vara introvert. Ett sätt att ta reda på om man är en extrovert eller introvert typ kan vara att fundera på när man känner sig som mest levande. Och med tanke på den text jag just skrivit här ovan är det nog inte så svårt att räkna ut att jag är den mer introverta typen. Eller?

Att vara introvert betyder inte, som jag trodde förut, att man inte gillar att träffa folk eller att man måste vara tystlåten och blyg. Tvärtom, men det som däremot är utmärkande är just behovet att dra sig undan bruset med jämna mellanrum för att fylla på energiförråden. När jag var yngre var det jobbigt ibland, jag kände mig konstig när jag hellre drog mig hemåt med en bok än att hänga med på after work och annat efter en hektisk dag i skolan eller på jobbet. Men så lärde jag mig att det ena inte behöver utesluta det andra. Det får bara inte bli för mycket brus under lång tid. Då får jag tvärnog och måste hem till tystnaden. Artiklarna har känts väldigt bekräftande att läsa och det är roligt att se andra som sätta ord på sådant som jag trodde att bara jag höll på med.

I hammocken har kissen sitt tillhåll. Hon är verkligen den introverta sorten... Det gungar till lite svagt när hon byter ställning, en liten ryckning i ett morrhår och sedan sover hon igen. Hon bryr sig bara om mig när hon känner för det, men just nu är min närvaro henne fullständigt likgiltig. Det verkar rätt skönt att vara katt. Mjukt och varmt i tjocka pälsen, inte beroende av någon och med sin egen helt egna väg att vandra. Ensam och stolt. Och gosig exakt bara när man känner för det.

Jag går vidare, går mitt lilla varv runt. Känner hur ännu dagens jäkt och krav rinner av mig. Allt babbel rensas ur huvudet och marken ligger fast och trygg under fötterna. Här i trädgården är jag bara jag, hit når inget av allt det där andra.

Nu ska introverta jag grotta ner mig i sängen med Victoria Skoglunds vackra bok om Zetas trädgård. Imorgon väntar bruset igen, men då är jag fulltankad och redo att möta det.

Godnatt på er!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...